Från en gazell till en femåring

Pratade för en stund sedan med kompisen Tina och eftersom jag inte känner någon som är mer skofixerad än henne så pratade vi såklart, bland annat, om mina nya älsklingar.  Jag berättade därför om hur jag inte kunde låta bli att använda dem på en gång, trots att tillfället kunde ifrågasättas. Min berättelse fick sig ett gott skratt och jag tänkte därför, efter visst övervägande med tanke på hur många av er som aldrig kommer låta mig glömma detta, dela den med er andra också...

Det var tisdag, dagen efter jag hade köpt mina älsklingar, och jag kunde inte vänta längre på att få pryda mina fötter med de små underverken. Svarta shorts och en vit tröja hade jag redan så den spontana matchningen hade redan sagt sitt! Jag och Mattias skulle på eftermiddagen iväg på vår veckomassage och jag tog därför på mig älsklingarna och satt sedan upp bakom Mattias på motorcykeln. Att åka MC med dessa höga klackar gick utan problem! Dock lite balansgång när jag skulle på och av eftersom jag var rädd att klackarna skulle vikas om jag satte ned fötterna fel.


När jag sedan gick in i väntrummet kände jag mig som en ståtlig gazell, eller möjligtvis en påfågel, som gled in genom rummet fram till receptionen. Catwalk-känsla deluxe! Väl i massagerummet tog jag givetvis av mig dem och avnjöt sedan en helkroppsoljemassage och även fötterna fick sig en knådningsomgång. Men! Det var en sak jag inte hade tagit med i mina beräkningar...



Fortfarande mina älsklingar, men åker inte på massage med dem igen!



... när jag sedan hade klätt på mig och dragit på mig skorna kände jag hur all olja på fötterna gjorde att jag bara gled i den branta nedförsbacken i skorna vilket resulterade i att fötterna klämdes fast framtill, vilket i sin tur ledde till att det glappade ordentligt bakom hälarna. Därför tvingades jag inse att min tidigare så ståtliga gazellentré nu var förbytt mot en sortie som mer liknade en femåring som lånat sin mammas förstora klackeskor. För att kamouflera lite drog jag snabbt upp telefonen och gled därefter långsamt och släpande genom rummet, djuuupt försjunken i vad jag nu kunde tänkas ha för viktigt på telefonens skärm. 

På hemvägen stannade vi till på mataffären för att handla lite. Jag klev av hojen, men då jag inte ens tog mig utanför parkeringsrutan utan att jag åter började halka runt i oljan tvingades vi inse att det bara var att ge upp, så vi åkte hem utan att handla!