"Skämma ut mig inför våra nya grannar", check!

Detta med första intryck... jag hoppas verkligen att det inte stämmer att det är det första intrycket som håller i sig. För om det är så ligger jag illa till...

Det hela började med att jag och Marta åkte i hissen för några dagar sedan. Det ekar väldigt mycket i hissen och vi började därför göra olika ljud för att leka lite med ackustiken. Lång historia kort - till slut toppade jag och gjorde ett utdraget och högt "evil laugh". När vi sedan kom ned på bottenplan stod där två grannar som jag aldrig träffat tidigare, kollade oroligt på oss och frågade om det var säkert att gå in i hissen(!) Deras intryck av mig: Tjejen som står och gör "evil laugh" högt i den ekande hissen - väldigt normalt! Eller?

Men slut på pinsamheterna var det inte där. Mattias jobbade i Orlando i torsdags och när han sedan kom hem på kvällen hade han ingen nyckel med sig. Därför ringde han till mig och bad mig komma och släppa in honom från garaget. Jag hade just kommit ut ur duschen, kunde inte hitta rätt bland mina ouppackade kläder och drog därför på mig min snuggie samtidigt som jag tänkte "Vad är oddsen att jag kommer springa på någon av mina grannar klockan 23 en torsdagskväll när jag bara ska åka upp och ned med hissen snabbt?" Jag tror ni vet vart detta barkar... Inlindad i min leopardsnuggie tog jag hissen ned och ställde mig och väntade på Mattias som var i garaget. Men medan jag stod och väntade  kom det in två hundägare genom huvudentrén som gick förbi mig.

- Är du utelåst? Undrade de.
- Näe, jag ska bara släppa in min man från garaget. Svarade jag.
- Ok.... Ursäkta om jag frågar men, *fniss* är det där en snuggie?!
- ...

När de sedan hade åkt upp med hissen vände jag mig återigen mot garagedörren. Då kom två nya personer inklampandes från garaget och tittade på mig roat och ungefär samma dialog som ovan utspelade sig med tillägget att jag försökte skoja till det hela med att sjunga låten från Snuggiereklamen med macarenamelodi *It is warm, it is cuddly - my little snuggie!* som visserligen lättade upp stämningen, men när de inte sjöng med så blev det än mer pinsamt (och hissen som vi stod och väntade på tog naturligtvis ovanligt lång tid på sig att komma). Självklart hann ännu en hundägare komma in genom entrédörren och kolla på mig roat innan Mattias äntligen kom in från garaget! Så på ca fem minuter en vardagskväll klockan 23, i en byggnad som jag nästan aldrig springer på någon, träffade jag fem personer som säkerligen aldrig kommer lära sig mitt namn, utan kalla mig "the snuggie girl" resten av vår tid här... såvida de inte pratar med de två personer som jag skrämde här om dagen. Då har de även smeknamnet "evil laugh girl" att välja på. Omväxling förnöjer.

Men å andra sidan så är det ju väldigt anonymt att bo i ett hyreshus så att lämna ett bestående första intryck torde väl vara en ganska bra ice breaker? I så fall bjuder jag på det!