Panama del 2 "Utan toapapper i tre dagar försmäktar vi på denna ö"

Efter två dagar i Panama bestämde vi oss för att åka ut till de paradisöarna San Blas i Atlanten. San Blas är ett autonomt område mellan Colombia och Panama vars befolkning utgörs av Kuna Yala-indianerna. Efter en skumpig tretimmars jeeptur, väntan i tre timmar på "vi åker snart, ni kan inte gå någonstans" i ytterligare tre timmar, tog en tvåtimmars båtresa oss ut till San Blas, ungefär samtidigt som det började spöregna. Vi hade bokat boende från Panama City och hade väl sett framför oss hur vi skulle bo på någon av paradisöarna, men istället hamnade vi hemma hos en indianfamilj på en ö utan vita stränder och med ca 400 innevånare som bodde i sina små hyddor med bambuväggar och palmbladstak.

Typiskt Kuna Yala hus.

Vi fick bo på övervåningen i ett av de lyxigare husen på ön. Förutom elektricitet mellan 18 och 23 hade vi plåttak som knappt läckte in och ett utedass som vi delade med fem andra hushåll. Huset ägdes av två bröder och tre mål mat (seafood) ingick i boendet. En av dagarna fick vi till och med hummer!

Övervåningen vi bodde på.

De två bröderna till höger var det som bodde i huset, till vänster sitter en granne som var på besök.

Vi hade planerat att stanna i två dygn och bröderna skulle ta oss ut till olika paradisöar med sin båt, men på grund av regnet spenderades den mesta tiden uppe på vinden och all båttrafik var inställd vilket gjorde att vi ofrivilligt och väldigt stressade fick stanna en extradag.

Filmning från vinden på regnet och lite av omgivningarna på ön.

Snabb fakta om Kuna Yala folket: Varje ö har sina egna lagar och matriarkat råder såväl på politisk som familjenivå, män och kvinnor hade sina olika roller, men de värderades lika högt. Den matriarkala samhällsordningen innebär också att det är mannen som tar kvinnans efternamn och flyttar in med hennes familj istället för tvärtom samt att det är kvinnornas ansvar att regelbundet delta i "kongressmötena" och sedan meddela sin familj vad som sagts där. Jag deltog i ett kongressmöte, men eftersom allt hölls på indianspråket Kuna förstod jag ingenting.

Kvinna i traditionella Kuna Yala kläder

Den båt som som tog oss runt. Alla båtar vara gamla och slitna, men hade nya, precis likadana, Yamahamotorer...

Några timmar blev det uppehåll med regnet så vi kunde åka ut till en av öarna.

En av stränderna på ön.

Snäckor fanns det gott om, liksom hantverk.

Vårt flyg hem från Panama City skulle gå på onsdag morgon, planen var att återvänta till staden på måndagen för att kunna spendera tisdagen där. Därför blev vi smått stressade då vår båt tillbaka ställdes in på månadagen, men efter många om och men fick vi tag i flygbiljetter tillbaka som skulle gå från en av grannöarna tisdagmorgon. Tyvärr var vi inte de enda strandsatta ute i övärlden så när vi väl kom till ön där planet skulle landa visade det sig finnas ca 50 andra turister där som halvanarkistiskt sprang fram till varje plan som dök upp. Vi blev hela tiden försäkrade om "nästa plan är ert, oroa er inte", men efter att sex plan kommit och gått utan att det var "vårat" och det gick ut information om att det bara var ett plan kvar som skulle flyga under dagen växte tankarna om att vi nog inte skulle hinna med vårt flyg tillbaka till USA ändå. Som tur var kom vi med sista planet och det visade sig att de låg sex flygningar efter om man räknade hur många människor som fick vänta kvar på ön, vi är väldigt glada att vi inte behövde vara en del av den skaran.

Propellerplanet som tog oss från ön.

Planet rymde nätt och jämt åtta passagerare där bak...

... själv hade man turen att få sitta bredvid piloten!

Så semestern blev inte riktigt som vi hade tänkt oss, men det var verkligen givande att bo hemma hos Kuna Yala indianerna! Ser man människor som klär sig och bor enkelt och bor långt från civilisationen kan man lätt tro att de inte har så bra koll på världen utanför övärlden... Men tji fick våra fördomar då det visade sig att en av dem vi bodde hos gick omkring med sitt favoritband, Iron Maiden, på tröjan, en annan hade Black Eyed Peas som ringsignal på sin mobil, Abba-låtar spelades på panflöjt och en av bröderna hade studerat vid universitetet i Wisconsin, USA, men sedan valt att flytta tillbaka till ön. Kvällarna spenderades framför teven med dubbade Nicholas Cage filmer och latinoamerikanska telenovelas, så kallade såpoperor.